Sitter och slaffsar i mig en pizza, tittar på tv, och läser ett utkast av Centerpartiets i Linköping kommuns valprogram. Ännu ett bevis på kvinnlig simultankapacitet med andra ord...
Zappade i väntan på att störtloppet (som i skrivandets stund blev inställt)skulle börja och fastnade i ett program som handlade om barns syn på stress. En liten tjej fick frågan om hon visste vad en kalender var. Det visste hon, förklarade att mamma och pappa hade varsin och sa:
Ibland skriver de in mig där
Hela samhället är så stressat och det smittar naturligtvis av sig på barnen. Och hur ska man hinna? Finns det tid för barn i dagens samhälle? Jag fick berättat för mig att i Japan kan man hyra ett husdjur eller ett barn i en dag eller några timmar för att få uppleva känslan av att ha en relation till exempelvis en hund eller ett litet barn. Att skaffa ett eget husdjur eller ett eget barn är alltför tidskrävande och då är detta en möljighet.
Jag är rädd att vi är på väg dit, alltså inte till Japan, utan till ett samhälle där mänskliga relationer blir en parantes i våra liv och där ensamheten drabbar allt fler. Än har jag inte generallösningen på hur vi ska styra samhället ifrån denna utveckling, men när jag vet återkommer jag ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar